|
blogg.futoukai.com/popeye
| "Ska man träna när man är sjuk?!" |
|
|
Det är alltid enkelt att vara kritiskt när man inte förstår hela bilden, och det är jag själv också. Det är inte alltid jag förstår varför jag hela livet betalat skatt till samhället men ändå inte har rätt till ett fungerande hälsovårdssystem, men så sitter jag inte med hela rikets budget heller. Jag har inte förutsättningar att förstå varför pengarna inte sätts till hälsovården men ändå är jag likväl förbannad och svär i politikerna som inte gör nåt åt situationen. Inte för en sekund försöker jag se bilden från ett bredare perspektiv.
Jag läste en bok för kampsportsinstruktörer av Martina Sprague för inte så länge sedan. Där fanns ett intressant kapitel som handlade om olika stereotyper av kampsportselever. Detta kapitel var särskilt intressant eftersom man själv har träffat på de flesta under karriären. Där fanns bland annat ”eleven som vet bättre än instruktören”, ”den tuffa machoeleven” och min personliga favorit ”eleven som alltid har sjukt någonstans”. Många olika elevstereotyper kan suga energin ur en och få en att bli på mycket dåligt humör. Därför gillade jag detta kapitel, inte enbart för att man fick bekräftat att man själv inte är mentalt störd som reagerat på dessa personligheter, men också för att kapitlet handlade om hur man på bästa sätt bemöter och handskas med elever av problematisk karraktär. Som instruktör är man alltid utsatt för kritik och åsikter, precis som jag själv tänker om politikerna som beslutar om den ekonomiska situationen för hälsovården. Därför är det så otroligt skönt att någon äntligen skriver ur instruktörens synvinkel.
Eleven som alltid har sjukt är en gammal bekant som jag träffat många gånger. Hon är är ofta frånvarande på grund av sina krämpor eller väljer att inte delta i vissa träningsmoment på grund av sina sjukdomar. Ibland undrar jag om en människa verkligen kan ha alla dessa krämpor samtidigt, och ofta i den unga åldern.
Att slarva med träning har naturligtvis sina konsekvenser. Förvånansvärt nog förstår många inte det. Det allra första är ju att man inte utvecklas i samma takt som de övriga. Alla kampsportsutövare tränar ju enligt egen takt, så det är ju bara man själv som lider av det. Träningskamraterna kan ju till slut göra en massa svåra tekniker som man själv inte klarar av. Ofta är detta inget problem till nästa bältesprovstillfälle dyker upp. Då kan eleven som alltid är sjuk inte förstå hur det är möjligt att hon inte blir injbuden till provet. När man inte förstår är det lätt att man blir kritisk och förbannad, precis som jag själv också blir när jag behöver en bra sjukvård och inte får den. I det här fallet är det ju ändå så att eleven själv är orsaken till situationen.
Men sjukdom räknas ofta som en moraliskt godtagbar anledning till många problem. Om till exempel en arbetsuppgift på jobbet inte blir utförd på grund av en persons sjukdom, vilket kan leda till stora ekonomiska konsekvenser för företaget, är det ingen som lyfter på ögonbrynet. – Hon var ju sjuk, det är ju inte hennes fel. Vi kan ju inte klandra henne. Dessutom förväntas det att företaget betalar ut lön för utebliven tjänst. Nu vill jag inte gå in på huruvida detta system är bra eller ej. Jag försöker dra en parallell till en eventuell uppfostran eller ärvd inställning till sjukdom som kan komma från den här synen inom företagsvärlden. Om man är sjuk, och frånvarande, så ska man ändå åtnjuta alla förmåner som de andra har eftersom sjukdom inte är ens eget fel (eller är det, var går gränsen när vi pratar om ohälsosamt leverne?). Men tyvärr går inte detta i kamppsportssammanhang. Är man sjuk och frånvarande utvecklas man inte, och kommer inte vidare. Så enkelt är det bara.
Att träna en traditionell kampsport handlar inte om att träna kampsport ur ordet tränas rätta bemärkelse. Man STUDERAR kampsport. Det handlar inte enbart om att lära sig utföra kroppsmekaniska rörelser som slag och sparkar. Det handlar om att utvecklas som människa, förbättra sin mentala kapacitet vad gäller till exempel vilja och koncentration, och bli en fredligare och artigare människa. Förutom detta förväntas man ha en bred allmänbildning om till exempel historia, asiatisk kultur, och en språklig bas. Mycket av denna kunskap kommer inte från att slå och sparka på mittzar. Studier av kampsport pågår således även utanför träningsutrymmet, och i princip i vilket sjukdomstillstånd som helst.
Jag har försökt att angripa den sjuke eleven med att konstruktivt försöka ringa in vilken krämpa som idag är den aktuella och försöka hitta en del av kampsportsstudien som ändå kan fortlöpa trots sjukdomen. Målet har ju varit att upprätthålla ett intresse för kampsporten och utnyttja förlorad träningsmöjlighet för att på ett positivt sätt ändå utvecklas som kamsportare. Om en elev har sjukt i lillfingret så är min övertygelse om att man ändå kan utföra sparkar. Om en elev har sjukt i lilltån så är min övertygelse att man ändå kan utföra slag. Det finns ofta något man kan träna trors en krämpa. Eftersom människan ofta vill haka upp sig på formuleringar och tolka fram en egen betydelse som ger en rätt att gnälla och vara negativ så ska jag här förtydliga att jag nu pratar om krämpor, inte dödsallvarliga sjukdomar. Så mycket idrottslig allmänbildning har jag att jag inser att man måste vila en skadad kroppsdel så att den får chans att reparera och återhämta sig.
Alla människor är ju sjuka nån gång, och det kan till och med vara skönt att vara ledig från träningarna ibland. Jag försöker nu särskilja verklige sjukdom och den kroniskt sjuke eleven. Till den kroniskt sjuke eleven säger jag därför – att det går alltid att träna någonting. Är man sjuk på ett ställe kan man träna nåt annat. Till och med i feber kan man läsa en bok eller titta på till exempel match- eller tävlingsfilmer. Detta anser jag vara en del av studien kampsport. Man ska ju ändå skaffa sig den allmänbildningen. Varför inte ta tillfället i akt?
Sen finns det också sjukdomstillstånd där man defacto förbättrar en sjukdom med träning. Till exempel känslomässiga tillstånd, stress, stelhet eller mitt eget ständiga problem med ryggen. Detta har jag sagt många gånger, men det kan upprepas: smärta i ryggen orsakad av spänningar blir inte bättre av att ligga på soffan. Då gäller det att röra på sig. Man behöver ju inte gå till gymmet och ta de tyngsta marklyften eller träna hoppsnurrande sparkar. Det är ju ganska klart att detta bara skulle ge upphov till vidare problem. Man kan istället promenera, och inom kampsportsträningen kan man träna lite former i sakta tempo utan sparkar. Formerna och stegsparringen ska ju inte bara kunna utföras rent tekniskt, de ska också sitta som sten i minnet och komma i flytande takt. Sådan träning kan man faktist göra med spänningar i ryggen. Jag är själv ett bevis.
Så för att slutligen svara på den fråga som ligger till grund för dagens text: ”ska man träna när man är sjuk?” så vill jag påstå ”ja” med den förklaringen att jag då menar att man kan forstätta att STUDERA kampsport under en tillfällig SJUKfrånvaro från själva fysiska träningsmomentet. Med sjuk menar jag då också sjuk, inte frånvarande på grund av krämpor. Krämpor erkänner jag inte. Dessa lever man med och försöker kämpa på så gott det går. Det handlar om att skapa en inställning hos sig själv att man inte låter sig slås ner av små motgång i livet. Krämpor kan ses som små motgångar som man inte låter sig besegras av.
|
|
 |
|
Vad är JAG? Vad består JAG av? Nåt har gett mig en känsla av att vi västlänningar anser att JAG är vår personlighet – våra känslor, minnen, erfarenheter, beteenden, och vårt intellekt. Men JAG är inte bara min hjärnas innehåll, utan också hjärnan själv och resten av kroppen. Min kropp är också en betydande del av JAG:et. Jag måste inte bara ta hand om hjärnans innehåll utan också det skal som rymmer det innehållet, dvs kroppen. En frisk kropp är a och o för att hjärnan ska fungera optimalt. Detta vet vi rent logiskt men ändå är det kroppens vård som får ge vika för intellektet. ”Jag hinner inte till gymmet idag för jag måste läsa på tent ikväll”, ”jag brukar inte hinna laga ordentlig mat på kvällarna för jag jobbar två skiften”, ”jag sover bara sex timmar per natt för att hinna med både studierna och jobbet”. Maten och sömnen blir lidande vilka är viktiga grunder för kroppens välmående. Kroppens välmående möjliggör hjärnans välmående.
Människans kropp är inte gjord för att sitta stilla och tyvärr är människan lat till naturen. Visst har latheten drivit oss att göra många fina uppfinningar som förbättrar vår levnadsstandard, men genom minskad kroppslig aktivitet mår vår kropp sämre. Det är ett faktum att kroppen mår bäst av lämplig mängd motion och rörelse. Rör vi på oss hålls vi friskare. Immunförsvaret förstärks och vi drabbas inte lika lätt av förkylningar och andra sjukdomar. Muskulatur och leder hålls också i gott skick av att användas på ett gott sätt. Kroppslig aktivitet ökar också det psykiska välbefinnandet genom utsöndringen av olika hormoner.
Jag som lider av ryggproblem märker snabbt när muskulaturen i ryggen och axlarna börjar bli spända och värken kommer smygande. Det är en signal på att jag rört mig för lite, suttit för mycket stilla i dåliga ställningar och låtit muskulaturen dra ihop sig. Då är det dags att gå till gymmet. Tyvärr triggas vi människor först av smärta. Jag vet mycket väl att jag får ont i ryggen om jag rör mig för lite och sitter för mycket vid datorn och ändå låter jag mitt arbete och mina studier försätta mig i dessa situationer gång efter gång. När jag sedan får ont är det ofta väldigt jobbigt att komma igång med träningen på grund av smärtan. Då är det frågan om rehabilitering eller sjukvård. Vad jag egentligen borde syssla med är sådan aktivitet att smärta aldrig uppstår, det vill säga friskvård. Men detta vill vi västlänningar inte prioritera. Sålänge vi inte känner smärta gör vi ingen ansträning att hålla oss friska. Det värsta är att närväl vi blir sjuka så skyller vi på andra och kräver ersättning. Det tycker jag är helt förkastligt och ologiskt. – Jag låter min kropp förfalla genom dåliga mat-, sömn- och motionsvanor och sedan kräver jag min arbetsplats på ersättning för detta genom sjukledigt. Egentligen borde jag ligga hemma utan lön för den period som jag är sjuk på grund av egna dåliga levnadsvanor. Det är ju inte arbetsgivarens fel att jag är sjuk, utan mitt eget.
Detta syns också i vårt ekonomiska tänkande. Jag kan nog tänka mig att investera två tusen euro i världens bekvämaste soffa och tusen euro i en big ass tv, men att betala 35 euro i veckan för att gå till en massör för att hålla axlarna iskick tycker jag är för dyrt. Var är logiken i detta? En släkting till mig med stora axelproblem fick en julbonus från sitt företag och funderade på hur detta skulle investeras på bästa sätt. Jag föreslog att gå till en massör och köpa en cykel att börja åka omkring på istället för att köra bil till alla ställen. På detta svarade släktingen – ”Nej! Jag har jobbat hårt för att få den här bonusen, och då vill jag satsa dessa pengar på mig själv”. Min släkting anser alltså inte att kroppen tillhör ”mig själv”, och jag känner många som tycker på detta sätt. Men kom ihåg att vår kropp är precis lika mycket JAG som min personlighet och mitt intellekt, och det finns ingen bättre investering än att hålla kroppen i skick. Både ekonomisk och energimässig investering.
Visst är det skönt att slappa i den där dyra soffan framför en bra film på den där dyra tv:n, men känslan av att slappna av är mycket starkare och skönare om man ansträngt sig innan...
|
| Att vilja kunna med inte vilja lära sig. |
|
|
The Untouchables 1987, halvvägs in i filmen – Sean Connery ligger på vardagsrumsgolvet med bröstkorgen full av ammunition och förblöder. Kevin Costner, som sitter brevid på knä nerböjd över honom, och försöker få några sista ord ur Connery innan han går vidare. Connery svarar med ansträngd röst ”What are you prepared to do?”
Många vill bli skickliga kampsportare av olika personliga anledningar – men inte lika många vill inte göra det jobb som krävs för att nå dit. Jag påstår att alla kan bli bra kampsportare, inom ramen för de egna förutsättningarna då förståss, men då måste man vara beredd att satsa blod, svett och tårar. Man måste fråga sig själv – vad är jag beredd att göra? - ”What are you prepared to do?”
Jag har träffat många före detta kampsportsutövare under åren, och det som har börjat intressera mig mer på senare tid är vilka förklaringar man har för att man slutade. I detta avseende är kampsporten jämförbar med vilken fritidssysselsättning som helst. Man kanske går en grundkurs för att se om man gillar det och eventuellt kommer fram till att man inte gör det. Eller så kommer en annan sysselsättning och konkurerar med tiden som man kanske upplever som intressantare och därför tvingas göra en omprioritering. Orsakerna kan vara hundratals, och alla är förståss lika godtagbara. Varje människa bestämmer själv hur man vill disponera sin tid och vad man vill syssla med på fritiden.
Det som dock är synd är när man blir oärlig, framför allt med sig själv. Människan försvarar sig ofta med en rad olika psykologiska processer för att inte behöva känna att man misslyckats/är dålig/inte klarade av/ eller liknande. Som försvarsmekanism uppfyller denna process förståss en viktig funktion. Dess uppgift är ju att förhindra negativa tankar riktade mot individen själv, som kan leda till sänkt självförtroende eller depression. Samtidigt hämmar denna försvarsmekanism att man ser sanningen bakom olika beteenden och särskilt om det är ett återkommande beteende som man egentligen borde behandla. Är man inte medveten om de verkliga orsakerna kan man heller inte påverka sitt beteende. Därför är det alltid viktigt att man är ärlig med sig själv. Vad man sedan berättar till omvärlden är upp till varje enskild individ.
Jag har hört en fd kamsportare förklara sig med att hon hade för mycket plattfot för att kunna träna, en annan hade dåliga knän och en tredje hade en dålig axel. Dessa är onekligen jobbiga omständigheter, och att vinna över dessa hinder är ingalunda en lätt match. Det krävs massor med tålamod, ansträning och självanalytiskt tankesätt, men ändå påstår jag att det är möjligt om man vill. Att sluta med någon hobby på grund av någon skada är som att förlora mot skadan. Det finns invalider som föds utan armar. Enligt vår logik kunde de isåfall inte köra bil – ändå gör dom det? Hur är det möjligt? - Jo, därför att dom gett sig fan på att göra det. Det kan också nämnas här att det finns aktiva taekwondoutövare med svart bälte som inte har några armar, och iaidoutövare som sitter i rullstol för att nämna några exempel. Kan dom så kan också alla andra.
Min poäng är att man verkligen har ett intresse och en vilja för någonting så får man inte låta ett hinder som en skada komma emellan. Var ärlig med dig själv! Kanske har du tappat intresset, eller kanske något annat behöver din tid mer. Men vill du nå ett mål så bortförklara det inte med överkombara hinder.
Ämnet är aktuellt för mig just nu för att jag alldeles nyligen fick höra en person säga att hon nog tycker kampsport är intressant men att hon aldrig kunde bli en bra kampsportare eftersom hon är för styv. Naturligtvis ligger det ingen sanning i det påståendet – styvhet kan man bota och även om man inte kunde det så utgör det inget hinder för att utvecklas och bli bättre. Själv är jag också ganska styv vill jag påstå :). Jag märkte när jag pratade vidare med henne att det fanns andra anledningar som låg bakom hennes påstående. När jag förklarat om vigheten och att vighet inte är det viktigaste inom kamsporten så dök det upp nya bortförklaringar och nya vanföreställningar. När jag punkterat dessa bubblor dök det upp nya. Sanningen var att hon väldigt gärna skulle vilja kunna göra alla snygga kampsportstekniker men att hon inte hade tillräckligt med vilja för att gå genom läroprocessen. Det är tungt att lära sig något nytt. Detta brukar jag kalla för att vilja kunna men inte vilja lära sig. Tyvärr går den matematiken inte ihop.
|
|
|
|
Vad betyder det svarta bältet? Jag har frågade ett antal högre svartbältare och fick synnerligen intressanta svar. Person A svarade ganska allmängiltigt– ”att man skall kunna ta hand om sig själv vid farliga situationer”. Svaret anspelar på utövarens förmåga att omsätta sin träningserfarenhet och färdigheter till en verklig situation och kunna försvara sig effektivt. Målet med träning av en kampsport är ju ofta att förbättra sina kampfärdigheter – vilket betyder att man blir skickligare på att försvara sig själv. Person A menar alltså att man som svartbältare skall vara effektiv i en självförsvarssituation. Som kuriosa kan här nämnas att person A tränar en mycket självförsvarscentrerad kampkonst.
Person B svarade lite mer filosofiskt - ”att man som svartbältare behärskar grunderna inom sin kampkonst”. Svaret här anspelar på synen av att man efter det svarta bältet ingalunda har nått toppen på berget. Först vid det svarta bältet börjar vandringen upp för berget. Man kan säga att de färgade bältena är förberedelserna man måste göra/genomgå för att kunna klättra på berget. Man har nu tillräckligt med kunskap att själv börja tänka och analysera tekniker och bilda sin egen identitet inom kampkonsten – dvs självinlärning (givetvis är i behov en lärare/guide även i fortsättningen). Vid det svarta bältet kan man kampkonstens grundtekniker och kan omsätta dessa till praktiska scenarion och man förstår varför saker och ting görs på olika sätt, balans, höftrörelser, accelerationsbanor etc.
Person C tog filosoferandet till ännu en högre nivå, nämligen – ”att man som svartbältare förstår sin kampkonst”. Det här tolkar jag som att man dels förstår hur grundteknikerna skall utföras på ett korrekt sätt, men också att man förstår hur dessa tekniker kan användas i olika scenarion, match/självförsvar/uppvisning. Man förstår också hur teknikmönstren och stegsparringen kan tolkas enligt olika situationer. Alla de tidigare separata träningsmomenten – statisk grundteknik, fri match och effektiv självförsvarsteknik har smält ihop och blivit ett.
Person B och C bor i olika delar av landet, men tränar samma kampkonst vilket är en traditionell sådan.
Allt väl så långt. Problemen kommer när vi börjar jämföra oss med andra. Dels stilar emellan, och också utövare av samma stil emellan. Man måste komma ihåg att olika tyngdpunkterna ligger olika hos olika stilar. Vissa kampsportsstilar lägger mycket träning på slag, andra på sparkar. Vissa lägger största energin på matchträning, andra på självförsvarsträning. Givetvis är man bättre på ett momemt man tränar mycket. Det är ju därför stilarna också är olika, med olika namn. Skulle man träna samma sak inom alla stilar så vore det ju samma stil. Observera dock att jag menar tidsdisponering hela tiden. Inom de flesta stilar sparkar och slår på samma vis. Människokroppen är ju konstruerad på ett speciellt sätt som inte tillåter många olika sätt att slå och sparka. Man kan alltså inte på ett enkelt sätt jämföra svartbältare av olika stilar. Ändå kvarstår grundfilosofin kring betydelsen av det svarta bältet, inom sin egen stil.
I början av sin kampsportskarriär är man lockad att tro att det svarta bältet endast handlar om fysisk teknik. Men den fysiska tekniken är endast en del av den stora helheten. En person som graderas till svart bälte ska ha förtjänat bältet på mer än ett sätt. Eleven ska ha visat ett stort intresse för kampkonsten och tränat hårt och aktivt samt ha en god inställning på träningarna. Han/hon ska ha uppfört sig exemplariskt (respekt, ödmjukhet, artighet) både i träningssalen och utanför, och vara hjälpsam mot yngre utövare. Han/hon ska ha ett gott men starkt hjärta, vilket betyder att man agerar fredligt och undviker våld till allt pris men om detta är oundvikligt låter man inte rädsla eller smärta vinna i en våldssituation. Eleven ska även ha goda kunskaper såväl historia som filosofin kring sin kampkonst. Naturligtvis skall eleven behärska sin kampkonsts grundteknik, teknikmönster, drillar och övriga stilspecifika tekniker. Dessutom ska eleven förstå hur man tolkar dessa tekniker och hur man använder dom i olika scenarion. Den fysiska biten är alltså endast en liten del av alla egenskaper som utgör en svartbältare. Därför är det svårt att göra jämförelser utövare emellan också. Det finns svartbältare som har väldigt imponerande teknik men som uppför sig illa och därmed kanske inte förtjänar sitt bälte. Det finns förstås också svartbältare med svag teknik men som förtjänat sitt bälte med att träna väldigt hårt sju dagar i veckan, uppfört sig väl mot andra människor och dessutom bestitter en väldigt bred förståelse för teknikerna även om han/hon inte kan utföra dom lika väl. Man måste komma ihåg att olika människor har olika förutsättningar. En 50-åring har tex svårare att lära sig höga snurrande hoppsparkar än en 20-åring. Att man börjar träna sent i livet ska inte vara ett hinder att uppnå ett svart bälte. Alla är välkomna!
|
| Vilken är den bästa kampsporten? |
|
|
Som självförsvarsinstruktör får man allt som oftast frågan vilken kamsport som är den bästa. Självfallet handlar svaret om vad personen i fråga är ute efter beträffande kampsport. Personen kanske är intresserad av att träna vackra och estetiska saker eller match och idrott, men eftersom frågan kommer i anknyting till en självförsvarskurs utgår jag här i diskussionen att personen i fråga är ute efter en kampsport som effektivt kan användas i självförsvar.
Svaret på frågan är givetvis olika för varje självförsvarsinstruktör eller kampsportare man frågar. Ofta börjar man jämföra olika stilar emellan. I karate gör man si, i kickboxing gör man så, och i jiu jitsu gör man på ett tredje sätt. Ofta har instruktören själv tränat olika stilar och har kunskap att göra en sådan jämförelse (om han/hon inte har det ska man inte lyssna på svaret). Tyvärr blir svaret ändå ofta ganska vinklat till den stil som instruktören själv tränar. Frågar vi 10 instruktörer från olika stilar får vi med stor sannolikhet fler än ett svar och alla stilar kan ju inte vara den bästa, eller hur?
Alla kampsportsstilar är lite olika vad beträffar tyngdpunkten på träningen. Utövare av en stil som verkligen endast tränar självförsvarstekniker får förståss mer erfarenhet av självförsvarstekniker än utövare av stilar där man också tränar andra saker. Färre upprepningar av en sak ger ju mindre erfarenhet. Det är ganska logisk matematik. Ändå vill jag påstå att stilen, med dess tillhörande träningsmoment och tyngdpunkt, har mindre betydelse än andra faktorer. Det absolut viktigaste om man vill bli bra på något är att man tränar hårt och ofta. Här ligger alltså mycket ansvar på stämingen och gemenskapen i föreningen, och på instruktörerna. En utövare skall trivas vid föreningen så att denne dyker upp ofta till träningarna, och en instruktör skall ha tillräcklig kunskap om ämnet (självförsvar) för att kunna lära ut det. Plus didaktisk förmåga. Saknas någon av dessa faktorer kan man lika gärna byta förening, och kanske till och med stil. Skulle det finnas en kampsportsstil som var överlägsen alla andra, men där utövarna vantrivs och instruktörerna är opedagogiska, så kommer utövarna inte att bli lika skickliga som utövare av en mindre effektiv stil men vid en förening där man trivs och deltar ofta i träningen.
Men mest ansvar ligger ändå på utövaren själv. Att man dyker upp på träningen tre gånger i veckan är ingalunda en garanti för att man blir en skicklig kampsportare, även om klubben är perfekt och instruktörerna skickliga lärare. Man måste själv ha en stark vilja att göra förbättring och utvecklas, vilket i praktiken betyder att man tränar hårt och ger järnet på träningarna. Sätter man alla dessa kringfaktorer in i ekvationen ser man att stilens specifika träningskomponenter inte alls är de viktigaste faktorerna. Därför svarar jag alltid själv på den frågan ”Den kampsporten vars förening du trivs i och upprätthåller din vilja att träna ofta och hårt”. Givetvis har även jag fördomar mot vissa kampsportsstilar, som jag ser som ytterst ineffektiva vid verkligt självförsvar, men dessa får lämnas onämnda här.
Jag är själv taekwondoutövare men jag tar inte ställning till huruvida taekwondo är den överlägset bästa kampsporten beträffande självförsvar. Däremot ser jag dess fördelar och stora användbarhet. Man hör väldigt mycket diskuterande kring just taekwondo och om huruvida det kan användas vid självförsvar. Vissa debattörer går till och med så långt att man kallar taekwondo för ett spel – ”man spelar taekwondo”, och syftar då på matchandet. Jag skrattar när jag sedan hör hur länge dessa debattörer själva tränat taekwondo. Ofta är det kortare än en grundkurs :) Då kanske man skall vara försiktig i sina påståenden. Det jag gissar att man baserar sina påståenden på är helt enkelt den del av taekwondo som syns i medierna, och det är förståss matchandet (taekwondo är ju en OS-gren). Men tränar man själv stilen aktivt, så ser man också att den har andra delar, som t.ex. självförsvarsdelen. Taekwondo är en bred kampsport som har många komponenter. Dels är den en traditionell kampspost, sen är den också en modern sport och slutligen ett praktiskt självförsvar. Som taekwondoutövare får man en bred bas att stå på eftersom man tränar alla delar. Detta ser jag som en stor styrka och fördel med stilen.
Jag hävdar alltså att taekwondo är en effektiv stil vid självförsvar, och jag strävar till att få medlemmarna vid min förening att trivas och träna så hårt att dom blir bättre än utövare av andra stilar, som må vara effektivare i självförsvar rent tekniskt jämfört.
|
| Den intresserade kampsportaren |
|
|
Man kan kanske tro att kampsport/-konst handlar om att slå och sparka. Speciellt som nybörjare vill man gärna se saken på det sättet, och det är ofta intresset för att lära sig slå och sparka som får en person att börja med kampsport, och det är inget fel med det. Men kampsport handlar om så mycket mer än slag och sparkar. Det handlar dessutom att bli en bättre (trevligare, artigare, vänligare) människa som hjälper och bryr sig om sin omgivning, det handlar om att bli stark inombords (man ger inte upp eller låter sig slås ner av motgångar) och det handlar om att hitta ett inre lugn och harmoni med sin omgivning. Detta är vägen (do).
Gamla mästare brukar prata om att kampsporten är uppdelad i tre delar (san-iku) – teknik, kroppens kondition och den mentala delen. Kroppens kondition och styrka har man ingen nytta av om man inte har tekniker att använda. Omsvängt har teknikerna ingen styrka om kroppen inte är iskick. Och utan den mentala delen är kampsporten bara meningslöst våld som används mer till att förstöra än att förbättra sin omgivning. Alla de tre delarna tillsammans bildar kampsporten (och kampsportaren) som helhet och alla delar är lika viktiga.
Utöver detta är kampsporten/-konsten en KONST-form. Detta är också ett luddigt begrepp för många nybörjare, men man kan jämföra det med t.ex. folkdans. I dans utför man vissa steg enligt ett visst mönster i en viss takt till en viss musik. Olika typer av dans har olika namn, precis som med kampsportsstilar, och för att en viss sorts dans skall kunna kallas för sitt namn (linedance eller streetdance) så måste den följa vissa kriterier uppställda av den dansens utövare. Kampkonst skall precis som med dans vara vackert att se på och följa de kriterier som är uppställda av stilens auktoritära personer. I en stil utför man vissa tekniker på ett speciellt sätt helt enkelt. Jämför man många traditionella kampkonster med boxning och dans så kommer det närmare dansen än boxningen.
Sen är den själva fysiska träningen av kampsporten lika bred som all annan fysisk aktivitet. Vi har fottekniker, handtekniker, fällningar, låsningar, kast, kontrollgrepp, akrobatik, hoppande tekniker, liggande tekniker osv. Varje del av dessa kan sedan individuellt tränas på olika sätt – man tränar kombinationer sakta för minnets skull, man tränar explosivitet, snabbhet, man tränar stabilitet och styrka, teknikernas renhet eller man tränar för att stärka muskulaturen eller höja konditionen eller vigheten. Och utövandet av kampkonst stannar inte heller här för den seriöse kampsportaren. Det finns massor med böcker, filmer och annat material som hjälper en intresserad kampsportare att utvecklas. Några exempel är ”Fem ringars bok”, ”Taekwondo – beyond self defense” och ”The Kyokushin encyclopedia” som varmt rekommenderas till alla utövare oavsett kampsportsstil.
När jag hör en kampsportsutövare säga att han/hon tvingades sluta med träningen t.ex. för att höften eller foten inte höll påfrestningen från träningen så blir jag ledsen. Det är då frågan om en person som inte förstår kampsportens djup. Det är inte kampsporten som skadar kroppen, utan det är antagligen utövaren som gör teknikerna på fel sett. Vrider man inte stödfoten tillräckligt när man utför en rundspark kan man få ont i höften eller knät. Man bör alltid se till sig själv innan man sätter skulden på kampsporten. Det finns handikappade, som t.ex. är helt utan armar, med svarta bälten. Kan dom kan du också! Har man ont någonstans i kroppen bör man analysera varför. Vad gör jag fel? Det finns ingen anledning att sluta.
Oavsett var du har ont så finns det alltid en del av kampsporten du kan träna. Jag själv har lidit stora delar av det vuxna livet av en ryggskada, som periodvis kan vara väldigt smärtsam. Då tränar jag istället teknikmönster för minnets skull och går genom teknikkombinationer och andra saker som lätt faller i glömska. Beror ryggont på spänningar i ryggen är det dessutom bättre att röra på sig än att ligga på soffan där man blir ännu stelare. Jag har kurerat mycket av mina ryggproblem med stretchning och promenader. Samma sak gäller ont i andra kroppsdelar. Kan man gå normalt kan man också träna. Man kan träna i sakta tempo utan att belasta skadan något mer än vanligt. Man behöver ju inte vara hemma från träningen för att man inte kan göra de värsta hoppsparkarna. Det finns alltid någon del man kan öva på.
Det är klart att en skada måste få vila och läka ordentligt. Belastar man en skadad kroppsdel så får den ingen chans att återhämta sig. Men småskador som inte begränsar vanlig rörlighet (man kan promenera helt vanligt) skall inte komma att hindra den intresserade kampsportsutövaren från att fortsätta sin träning.
Avslutningsvis så kan påpekas att regelbunden och ofta förekommande frånvaro ger vissa signaler till instruktören. Dels visar det på ett svagt intresse helt enkelt och eventuellt på en svag vilja. Då har man inte förstått vad kampsporten går ut på.
|
|
|
Karl-Alfred
|
|
I AM WHAT I YAM!
"I can’t standz no more!"
|
|
|
|
